Skribent : JM 2013-11-05


40 minuter spelade. 9-5 i röven. Det finns en chans men den är liten. Någon säger något om domaren, eller kanske om en motspelare. Någon annan säger åt den första att fokusera på det egna. Många sitter bara på bänkarna och stirrar tomt in i väggen mitt emot. Tänker på kärlek, diskberget eller gongbao jiding. Kanske inte tänker på någonting. Tankarna motas motvilligt bort av att tränaren kräver din uppmärksamhet, men du vet vad han kommer säga, vilka klichéer han kommer kasta ut i rummet. Dom betyder ingenting. Domaren blåser äntligen i korridoren och lagen går in på planen. Ett av lagen, inte ditt, skrattar högt, skojar och går med raka ryggar mot båset. Du försöker att inte titta, försöker att inte lyssna, försöker att inte ha ont någonstans. Det går åt helvete. Tre minuter in i sista perioden har dom gjort 11-5 och punkterat matchen. Trodde alla. Tio sekunder senare, en bjudning och det är reducerat. Varför inte? Toksatsa? Förlust med 17-10 eller 13-8 spelar ingen roll. Nu kommer man in i en period där man inte tänker så mycket, där allting bara händer och därför går tiden så otroligt fort. Då är det så lätt att spela. Tio minuter efter 11-5 står det 11-11. Nu plötsligt ligger man inte under längre, nu plötsligt har man något att förlora och i den krocken undkommer inte många. Det blir helt plötsligt nervöst i båda lägren. Med två minuter kvar gör dom 12-11. Så tungt. Jag hade hellre tagit 13-8. 

Men med tre sekunder kvar exploderar bänken, det är som att alla suttit på krockkuddar som unisont utlösts ackompanjerat av gallskrik och illvrål, lite målbrottshesa glädjerop för gammelfarfar Osa kvitterade visst. Och minnet från den där kvalmatchen mot Pixbo flimrade förbi, och det unga, kaxiga och segervissa laget, med en låda bubbel i bussen, som halkade runt på parkettgolvet, det älskade parkettgolvet, men som fick se sig slagna av ett gäng bönder i blåställ som inte hade fattat att man inte kunde spela innebandy. 

Tankarna far till den där matchen med pojklaget, den där mot Jämjö som dom inte ville spela och sköt upp för att Jesper skulle sitta av sin avstängning, men som ändå kom upp till Torsås sporthall på en av våra träningstider, utan att ha hört av sig först. Vi vann så klart. Med en träning i benen och utan uppladdning vann vi. Och dom blev så arga att dom lämnade matchstället i omklädningsrummet. Det luktade mygel och svett från förlorare. Riktiga vinnare behöver inget bubbel, segerruset trumfar ändå allt.

Vi avslutar med en charmig bild på Åke. Matchen mot Malmhaug vann Slätafly så det kanske var tur han vilade upp sig på bussen.




Herr

Dam

- Copyright © Slätafly IBK - Designed by Johanes Djogan -